Jag vill inte....

Imorgon så har jag tid till spec.gyn. Naturligtvis finns inget sådant på orten utan jag måste åka till Uppsala. Det hade jag väl kunnat göra....om det gått bussar! För att komma till sjukhuset måste jag åka buss i närmare 2 timmar och byta 2-3 gånger.

För att göra det helt klart...jag har inget emot att sätta mig i gynstolen och spreta med benen. Lite obehagligt, men inget mer. Det riktigt jobbiga, det som gjort att jag avbokat tiden 3 gånger är resan dit. Och hitta fram till den förbannade avdelningen. Sedan är allt piece of cake.
Hade det varit ett sjukhus i stockholm så tror jag att jag hade fixat det, då åker man pendel och tunnelbana. Men till Uppsala....dit måste man ta bilen. Det hade väl också varit okej, om det nu inte varit så att man klart och tydligt på kallelsen skrivit "ont om parkeringsplatser, ta gärna bussen". Grrraaahhh!

Så läser jag att man ha möjlighet att ta sjukresor, men jag är ju alldeles för frisk för att få färdtjänst. Då får man ta sig dit på egen hand.

Ångesten blev så stor att jag var nära att avboka även denna tiden. Tjuren lyckades dock prata ur mig dumheterna. Jag får ta bilen och hoppas att jag hittar några parkeringsplatser. För det är där det stora problemet ligger....det är ont om parkeringsplatser.

Gps;en leder mig till sjukhuset. Den leder mig inte till någon ledig parkeringsplats. Och med mitt lokalsinne så får jag vara glad att jag 1) hittar en parkeringsplats innan jag orsakar olycka 2) hittar tillbaks till bilen när jag väl hittat till avdelningen 3) Inte orsakar någon större olycka vägen tillbaks.

På mitt jobb så är de nyfikna på hur min adhd påverkar mig. Och det här är ett sätt. Jag sitter med ont i magen, och känner mig kräkfärdig för att jag tvingas köra en timma, och sedan leta efter en förbannad parkeringsplats. Hade det inte stått på kallelsen att det är ont om parkeringsplatser så hade jag knappat in på gps;en och åkt dit. Väl där hade jag väl fått en smärre panikattack om jag inte hittat någon parkeringsplats. Men det hade jag fått lösa där och då. Jag hade svurit, men ångesten hade varit relativt kortvarig eftersom jag ändå måste fått lösa problemet.

Men nu vet jag i förväg om att det är ont om parkeringsplatser, jag vet att jag måste ta bilen. Och paniken är total! Känner jag mig själv rätt så lämnar jag barnen vid 7-tiden och åker iväg, och sedan kommer jag svära över att jag fått vänta i flera timmar och åkt för tidigt. Så här är det alltid...tills det blivit rutin.
Och på torsdagen så ska jag på kurs i Stockholm. Det är jag inte alls lika nervös över. Kursen har jag sett fram emot länge. Men...till helgen....kommer jag nog bara vilja sova.