Svårt att förhålla sig positiv

Sedan snart två veckor tillbaks har värken eskalerat iväg rejält. Jag har känt att jag har haft rejält ont, och fått ett rejält skov. Dessutom blev jag förkyld när jag satt in simning på schemat. Jag trivs fortfarande jättebra på jobbet, men vi har vissa arbetsmiljöproblem, som förvisso påverkar de anställdas hälsa.

Men nu har det hänt något som gör att jag verkligen oroar mig för min hälsa, oberoende över hur mycket man inom läkarvården säger att mina prover är bra.
Min kropp har de två sista veckorna, troligtvis med början förra fredagen då det var snökaos, och jag fick vada i en halvmeter snö en timme till jobbet och ytterligare en halv hem. Sedan dess har min kropp inte varit sig lik.
Jag fryser konstant i fötterna och benen. I går så kände jag mig väldigt konstig på jobbet. Det hettade om ansiktet och när jag kom hem så fick jag för första gången sedan november, ta av mig tröjan och till och med öppna fönstret för att jag var så varm. Jag tog tempen som visade på 36,8 grader. Sedan hade jag besök av en kompis och jag kände mig bra och okej igen. Men på kvällen så frös jag som attan, och tog tempen igen, som visade på 37,2.

Imorse mådde jag urkasst, var säker på att jag haft feber under natten. Så jag var hemma från jobbet. Tempar mig igen, och tempen, vilket är en örontemp, som jag nog aldrig fått samma temp på olika öron.

Så jag åkte iväg på apoteket och köpte mig 1 styck rumptermometer och en styck muntermometer.


Jag tänkte jag ska börja ta morgon och kvällstemp och bokföra så jag har något att komma med när jag för 3 gången i ordningen bokar tid för hos läkaren. Hur som haver visade den nya muntempen inte på någon feber direkt. Därmot en kvällstemp på 36,4. Testade några timmar senare. Likadant.
Kanske inte så konstigt att jag fryser.

Och så hände något väldigt förvirrande när jag satt och åt. Helt plötsligt glömde jag bort vilken hand jag skulle ha gaffeln i. Jag visste verkligen inte hur jag skulle äta under några sekunder.

I normala fall skulle jag skrattat och säga "Typiskt mig!" . Men nu känns det verkligen oroväckande.

Ronny säger att jag ska skriva upp alla mina symptom, var jag har ont och när. Han vill till och med köpa en blodtrycksmätare. På något sätt vill jag att de ska ta mina symptom på allvar.

Jag vill ju! Jag vill ju träna! Jag vill gå ut och gå! Jag vill kunna må så bra som möjligt...men just nu...mår jag ganska dåligt.

Så en gång i vecka är det vikt, och varje morgon och kväll blir det temperatur ta