Mår ganska bra

Med våren annalkandes och annan medicinering så mår jag ganska bra. Jag har börjat lära mig vad kroppen orkar och inte. Jag har inte sedan min nya medicinering, som innebär mer eller mindre maxdos av alvedon under sex veckor, och en annan variant av antidepressivt, haft speciellt ont.

Jag har blivit tvungen att lära mig att begreppet "träning" måste ha en annan innebörd för mig än vad det tidigare haft. Träning är några mjukgörande rörelser varje dag några minuter, flera gånger om dagen, och korta promenader som till skolan och affären. Min kropp har blivit väldigt duktig på att tala om att jag nått den inte mår bra av. Och det är något jag inte kan ignorera.

Den sista veckan har blivit märkbart varmare och ljusare. Det känns att våren är på väg, och med ljuset så stiger min "må-bra-hormoner" med flera steg.

Idag har jag varit ledig från jobbet. Studsbollen har fått en basutredning gjord, och skolpsykologen rekommenderar ytterligare utredning...som troligtvis kommer mynna ut i någon form av diagnos. Men i första hand för att kunna sätta in rätt stöd i skolan. Studsbollen har en toppenlärare nu. Ärligt talat så skulle han inte kunnat få någon bättre lärare. Och hade han haft henne genom hela högstadiet hade den här utredningen troligtvis inte behövts...men till hösten är det ny klass och ny lärare...eller flera nya lärare. Men intelligensen är det inget fel på, tvärtom.

Men utöver detta, som faktiskt känns lite som en befrielse, skolan tänker inte släppa honom.

Det finns bara två saker som måste uppfyllas för att det ska kännas riktigt bra nu. Regelbundna barnfria kvällar med Tjuren. Och det kan snart bli verklighet då jag hittat en barnvakt som gärna ställer upp under en kväll så vi kan åka till stockholm och se på bio tex.

Andra saken, vilket börjar kännas mer och mer som ett tvång. Det är min hundlängtan, som inte blev bättre av att läkaren sa "skaffa en hund" som en del av behandlingen av fibromyalgin. Tills jag får min efterlängtade hund får jag njuta av mina hundlika katter istället.