Träningsbrist= sämre människa

Jag har nått en slags botten. Jag kan inte bli i fysiskt sämre skick såvida man inte pratar rullstol. Jag kan nätt och jämt låsa upp låset. Knappt hålla en kastrull heller. På måndag har jag läkartid. Nu har jag tittat överallt, och jag har googlat och förstått att min smärta inte är en ursäkt för att inte träna. Därmot att mitt halsonda är det.

Det som alltid gett mig dåligt samvete och skuldkänslor är bristen på träning. Det finns inget som jag tycker är kul. Och efter att träning mer eller mindre alltid i belöning gett mig mer sjukdomskänsla än pigg och friskhetskänsla, så kan jag inte gå på endorfinkicken heller. Jag måste tvinga mig iväg för att överhuvudtaget komma iväg, och hur bra intentioner jag än har så är det bara två tider jag håller. När någon väntar på mig.
Jag tar mig till jobbet.
Och jag tar mig till Osteopaten. Därmot är jag väldigt dålig på att göra hans läxor. Rättare sagt, sedan värken eskalerat så har jag haft svårt att röra på mig i onödan också.

På jobbet jobbar jag ju mer eller mindre dagligen med olika former av handlingsplaner, och nu försöker jag komma på hur jag ska komma igång med någon form av träning. Göra en handlingsplan med andra ord.

Jag har insett att våra sittpuffar i teverummet inte var något bra köp. Jag kan stå för mina misstag, jag trodde det var en bra idè. Men sanningen är att det som var en bra idé i teorin blev en usel och dyr idé i praktiken.





Mina älskade divaner inte ger någon bra sittställning heller och har nog snarare ökat värk än motverkat.



För mitt problem är inte att att det inte finns träningsgrejer. Jag har en (mycket oanvänd) men bra crosstrainer av det dyrare slaget. Jag har yogamattor (hela två stycken). Rehabband. En mängd träningsvideor. Men jag har inte förmått mig att använda det. Bristen på träning är beviset på det optimala misslyckandet. Allt i övrigt i livet kan jag nog ändå säga att jag är ganska nöjd med.

Min brist på träningsdisciplin blir än mer påtaglig när Tjuren har en näst intill sjuklig disciplin vad gäller träning. Han bestämmer sig för något...och så blir det. Inget att diskutera.

Jag bestämmer mig sjuttiofemton gånger att "NU" ska jag sätta igång. Och det blir 2-4 gånger och sedan är jag sjuk. På måndag har jag som jag skrev tidigare läkartid. Jag har skickat iväg ett dokument till vårdcentralen om ALLA symptom jag har, och vad som eskalerat sedan 2-3 veckor. När hon sedan konstaterat att jag inte är sjuk på riktigt, måste jag upprätta någon form av handlingsplan på hur jag ska må bättre.

Mentalt så har jag redan en massa verktyg, men min kropp som jag är ganska så rejält osams med sätter pelare i hjulet. Jag behöver helt enkelt bli egoistisk. Göra sådant jag mår bra av.

Osteopaten är en sådan. Men en dyr sådan. Det är inte bara att utebli från ett sådant besök. Han väntar.

När jag funderar över mina alternativ vad gäller träning så finns följande träningsformer;
Simning (skonsamt)
Spinning (om jag tar i mitt eget tempo)
Korta dagliga promenader (men de får vara så korta att det känns onödigt att överhuvudtaget gå ut då)
Korta pass på Crosstrainern ( men samma kommentar som ovan gäller
Yoga (sägs vara bra, och jag har mängder med yoga dvd;er hemma)
Pilates ( samma kommentar som ovan)

De tre sistnämnda former är något jag kan göra hemma när jag vill och känner för det. Många gånger känner jag att jag behöver göra det....men från att behöva till att faktiskt göra det.

Men jag kan inte motivera mig att faktiskt göra det. Jag kan inte lyfta på arslet för att gå en trappa ner och göra det. Även om jag behöver det. Viktminskning och pigghet i på det långsiktiga planet har jag SÅ svårt att motivera mig till. Det hinner aldrig bli en vana. Så nu vill jag att läkaren säger "skit i halsonda, träna på ändå, oavsett om du har ont i halsen eller inte". För det jag får höra hela tiden är "träna INTE med halsont". Och hur lätt är det att träna då? Ont i halsen har jag haft sen i september.

Men på något sätt känns det som att om man är en tränande människa (rörlig, aktiv) så är man än bättre människa. Och så är det ju inte...det vet jag ju rent förnuftsmässigt sätt.

Vad jag egentligen skulle behöva, fast jag inte begriper hur det skulle gå ihop rent ekonomiskt (eller praktiskt) är en personlig tränare som hjälper mig och peppar och får mig att känna mig duktig ( jag gillar duktighetskänslan) och så jag får in en vana. En personlig instruktör eller en liten grupp där jag blir saknad om jag uteblir. Som får mig förbi all träningsvärk (och all annan värk och sjukdomskänslor) och förbi de första 8 veckorna......

Jösses, vilket megalångt inlägg. Men jag måste ta mig upp. Håll tummarna för att läkaren talar om för mig att jag måste komma igång med träning oavsett halsont och smärta. För kan jag inte ha den ursäkten längre.....