Dåligt samvete

Ett personlighetsdrag som jag tror är gemensamt för de flesta som lider av mer eller mindre kronisk värk, och stressyndrom är att vi är ambitiösa människor. Det som är bra kan bli bättre, och det som inte är bra ska bli bra. En strävan efter perfektionism, oavsett om vi erkänner det för oss själva eller ej.

Att inte vara bra nog, eller känna sig bra nog skapar en stress som slutligen blir kronisk.
Jag har kommit igång med att träna nu. Det känns bra. Jag tränar på min Crosstrainer ca 50 min 3-4 ggr i veckan. Fast inte idag. Jag tränade i tisdags 50 min. Det kändes bra.
Idag därmot har jag varit trött, trött och åter trött. Det var jättejobbigt att komma upp från sängen i morse, när jag kom hämtat (en sjuk) buspojke från skolan, så gick jag hem och lade mig. Och jag sov från 14.30-17.00. Jättetrött.

Åkte och lämnade Prinsessan på dansen och hämtade igen en timme senare. Då bestämde jag mig för att träna ändå. 10 minuter var allt jag mäktade med.
Jag borde vara glad för att jag trots allt försökte. Men jag känner mig som en förlorare. Jag har dåligt samvete för att jag inte tränade i de 50 minuter som jag planerat för. Förnuftsmässigt vet jag att det är dumheter att ha dåligt samvete. Ändock är det det jag har.

Jag måste lära mig sluta ha dåligt samvete för allt jag inte lyckas med. Det är ju mycket jag inte lyckas med. Och förlorarkänslan drar ner mig. Jag har ju lyckats med mycket. För att jag missar ett träningstillfälle är ingen stor grej.

Nu går ögonen i kors. Imorgon öppnar jag förskolan så det är bäst jag lyssnar på kroppen och säger god natt.